När tankarna klistar fast och jag inser att de kommer varje natt

Saker och ting blir alltid så mycket mer kompliserade när det är natt, när mörkret sänker sig och musiken omsluter tankar. Nästan som om vi vill göra saker mer effektfulla, nu när det är natt och månen lyser. Även om det antagligen bara är gatlycktorna som lyser.

Jag blir rädd för de där tankarna ibland, rädd för effekten och rädd för vad påverkade tankar kan ställa till med. Rädd för att påverkade tankar och effektfulla nätter kommer att bli precis det som lämnar mig ensam, rädd för att det tunna omtåliga korthuset kommer blåsa sönder i vårvindarna. Rädd för ensamheten som jag vet kan vänta bakom varje ord och varje tanke.

Kanske reagerar vi annorlunda just för att få reagera alls. Det var månader sen jag senast rörde något vasst men impulserna finns fortfarande kvar, som en reflex. Rakblad är lika vant som att cykla, och det skrämmer mig. Det skrämmer mig att något så litet fortfarande kan göra så mycket skada, utan att jag ens rör det, men kanske finns impulserna kvar just för att jag inte KAN reagera längre. Inte så. Aldrig någonsin får jag lov att ha ångest eller panik. Aldrig någonsin kommer jag att bli helt fri heller.



Men vi vet ju alla att nätterna inte varar för alltid.