Det blir tröttsamt när varje natt består av kalla kramar

Det gör ganska ont att vara otillräcklig.

Jag är trött på det här nu, ensamhet och självförakt blir tröttsamt i längden. Det blir jobbigt att försöka krama sig själv hel igen, jobbigt när allt någon kan ge är ord och inte verklig närhet. Som om jag vore otillgänglig. Fast egentligen är det kanske bara jag som gör mig otillgänglig, kanske bara jag som stöter bort folk? Kanske... Fast det spelar ingen roll alls egentligen. Inget spelar nog någon större roll.

Fan vad jag blev kryptisk plötsligt.