Sjuk ._.

Jag hatar att vara sjuk.

Wow, what an opening. Sant dock, vad som tagit mig igenom de senaste dagarna har bland annat varit Nightingale's låt Alonely och att läsa. Men nu har jag läst ut Breaking Dawn och det känns liksom fel att börja läsa något nytt så snart inpå, måste smälta det här nu. Patetiskt, eller hur? Haha..

Vet inte ens varför jag skriver, antagligen för att jag har så tråkigt. Pappa har TV:n och jag kan inte neka honom den, det är handboll. ._.
Fick dessutom reda på hur mycket jag missar nu, smidigt av mig att bli sjuk vid denna tidpunkt. Jag kommer dö av stress som alltid. O.O Skylla sig själv antar jag.

Nej, detta var tråkigt.



If I could have some peace
Ending the nightmare, closing the chapter
And join you in your sleep
But life is not a game
And I know the rules and I know I must follow
them every single day
Nightingale - Alonely

Dead By April - Painting Shadows

What if I told you there is no tomorrow,
If I told you I just can’t hold on,
What if you watch me walk away by tomorrow?
If I told you, you are still calling me, calling me,
Painting my life in red, calling me, calling me,
All that I wish for is fading away.




Lögner, jag hatar hur hela mitt liv vecklar upp sig i en rörig lögn, en lögn där jag knappt ens själv kan urskilja sanningen. Folk borde hålla sig borta från mig för allt jag någonsin lyckats med är att såra folk, göra dem oroliga, fått dem att oroa sig över mig. Jag förtjänar inte deras oro och jag förtjänar absolut inte hennes tårar. Jag hatar hur hennes oro tränger sig igenom luften på samtalen, hatar hur hon stirrar på mig. Försvinn mamma.




Jag tyckte mig se hur hon stirrade på mina ärr men hon borde veta, de borde förstå allihopa hur död min insida är. Den har ju varit det ganska länge, allt är liksom bara ord och död hud, bortglöma tankar och minnen som svider. Jag tror inte ens jag har något blod ibland, ingen puls. Allting är dött. (Förlåt änglel, jag saknar känslan av tydlighet.)


Jag faller samman.

Life turns you around

"Du ber mig le när mitt liv är en tragisk komedi."


Orden sitter fastetsade i huvudet på mig, tankarna och känslorna, minnena. Men det spelar ingen roll, spelar ingen roll alls hur mycket vi kämpar för att få grepp om oss själva, för det halkar ur händerna på oss och krossas mot marken.
Melodramiskt tror jag är ordet.


Igår var jag på Vallåsen med mamma, bror och två av hans kompisar. Det var skönt att känna vinden mot ansiktet, musiken i öronen och känslan av absolut frihet. Det var länge sedan jag kände så, det var nog Silverstein eller Aiden konserten. Wow, känns som år sedan.
Jag har för mycket tankar i huvudet och jag har fortfarande inte fått Breaking Dawn att koppla bort världen med, jag blir galen av att sitta här med ångesten som rinner genom mina fingrar, kväver mig. Rädslan förgiftar varje andetag och jag vill bara slå sönder BUP-tanten, utan någon som helst verklig orsak. Verkligheten gör mer ont än den gjort på länge och det finns inget i min närhet att koppla bort det med.

update.

Öhm... Hej?
Den här bloggen har i princip dött ganska mycket, saker har hänt men jag orkar inte skriva om dem :O Det är egentligen inte mycket jag orkar, sitter nästan aldrig vid datorn längre. o.O Gör mig inget men det blir mest att man läser eller sitter och stirrar rakt fram på ingenting annars. Enda anledningen att jag ens skriver nu är att jag har så jävla tråkigt och jag har en fruktansvärt jobbig dröm som sitter fast i hjärnan. Blä.

Nej, nu orkar jag inte datorn längre, och jag är depp för jag har läst fördigt tredje boken i Twilight serien och jag väntar på fyran, den kommer ju inte. :( Blä, haha. Ha det bra eller något.