Självmordsidor, vad i helvete?

*suck*
Här sitter man då alltså, ännu en fredagskväll ensam med endast föräldrarna som sällskap. Om man nu inte väljer att sitta osocial på rummet, men orka...? Fast idag har jag ju faktiskt gjort något, städat köket, städat undan saker på nedanvångingen och dammsugat rummet + bäddat sängen. Come join me, someone!

Var inne på ett forum och snubblade över ett "aggresivt" inlägg angående självmordsidor. Klickade in på en och läser lite skeptiskt.
"Att förbereda sig mentalt inför självförstörelse kan vara svårt att överkomma, eftersom det nästan alltid finns något slags tvivel i de flesta fallen. Dem mer rutinerade självmordsbenägna som har flera misslyckade självmord bakom sig, har större chanser att lyckas, än nybörjarna och debutanterna.

Att gå igenom sitt eget självmord i huvudet och fantasiera om sin egen död, konsekvenserna, och hur familjmedlemmar kommer reagera är något normalt. Däremot kan man träna sig och sina tankar så när du genomför akten, verkar inte självmordet så konstigt och främmande för dig och dina tankegångar.

Att klä upp sig till sitt eget självmord är något en del gör, när de bestämt sig till 100 procent och det inte längre finns någon ånger, som en del av en mental förberedelse. Finkläder, smycken, rena underkläder, manikyr, styla håret, makeup, avgör alla hur andra människor kommer att uppfatta dig och påverka deras intryck när din kropp hittas. Självklart påverkar självmordsmetoden detta resultat.

En del av de mer fysiska självmordsmetoderna kan vara estetiskt upprörande. Medan andra metoder kan orsaka mindre rädsla och oro och vara snabbare, smärtfriare, humanare och mer praktiskt än andra former när de används ordentligt och med rätt utrustning."

Vad i helvete? Tyvär kommer jag på mig själv med att sitta och skratta tyst, för hela texten är bara så fruktansvärt... skrämmande? Inte roande, inte på något sätt kul egentligen, men någon har här satt mina egna jävla tankar på ord, tankar som förvann för bara några veckor sedan. Att sitta här och inse att det faktiskt finns andra människor därute som uppmuntrar sina medmänniskor att ta sitt eget liv... Man blir rädd, hela situationen är så surrealistisk att jag bara sitter här ock skrattar.


Nu ska jag stänga ner och skriva en dikt eller något. Hejdå, synes.

Det är meningen att jag ska bli normal nu.

Det är meningen att jag ska göra något som gör mig lugn nu, lyssna på ljud som inte påminner mig om något sorgilgt eller göra något alls som kan på ett eller annat sätt få tankarna att snurra i huvudet på mig. Det är meningen att jag ska bli trött på tabletter istället för som vanligt folk somna klockan elva av naturlig utmattning. Det är meningen att jag ska må precis som alla andra, att jag ska anpassas in i ett rutat nät av rutiner och pressas in i ett tankesätt jag aldrig haft. Det är meningen att jag ska bli lycklig.

Men hur gör man när tabletterna inte verkar funka?

Allt kommer nog lösa sig (:

Fixade äntligen mina ögonbryn igår, detta var den bästa bilden.

Jag vet inte vad det är med mig idag, men allt känns bättre än på länge. Det kanske är för att jag har en bra hårdag? :O

Nej men, jag vet inte riktigt men det känns som om allt kanske kommer lösa sig. Det kommer nog gå bra, allting. Jag ska bara fokusera på framtiden ist för det förflutna, för gjort är gjort och det finns faktiskt inget jag kan göra åt det nu. Så jag ska fokusera på att klara skolan, vara med vännerna och se till att jag kan flytta hemifrån så fort jag fyllt 18 och har pengar till det. Yey, go me!

Hektiskt dag, mycket känslor.

(Tess i profil på bilden)
Puh. Jag är utmattad.

Igår var det BUP 08.30, sen tandläkaren 10.30 och sedan Malmö hela dagen med Tess, Ida och Frida. Sushi, vampyrtänder och lösögonfransar. Hittade också nätstrumpor för ett rimligt pris, så nu är min halloweendräkt klar! Ni får se bilder nästa fredag ^^

Tess, jag och Ida gick sedan och såg "Låt den rätte komma in", en svensk vampyrfilm. Den var väl okej, men jag har sett bättre. Dock alltid mys i biomörker!

Nu ska jag till vårdcentralen snart och ta blodprov, sedan bowling med Tessans familj. I'm tired, men bara jag och bror hemma imorgon. <3

Om åtta timmar ska jag vara på BUP i Lund. Åtta timmar. Klockan är 00.40 nu.

Har precis badat bubbelbad och varit och tränat, jag vet inte hur jag mår. Har stängt av, orkar inte känna nu. Jag vet vad jag kommer känna. Bilden är förstörd av sidan.

I'm the branch that you break

Att spy är inte hälsosamt. Man får fysiskt ont i hjärtat, eller bröstet. Oftast får man ångest också. Man blir trött, irriterad, arg, röksugen. Man fylls av en sorts underbarhemskhatad skam och man sviker alla som bryr sig om en. Detta vet jag även då det inte är något jag gör regelbundet. Jag kan bara föreställa mig hur det är för människor som har bullimi. I feel with you.

Jag skulle vilja rädda alla er som faller, rädda er till en annan värld. En bättre värld. Kanske har jorden själv ångest, det är kanske därför den dör? Den kanske också har fått ätstörningar?

Jag skulle inte direkt säga att jag skäms över hur jag mår och vad jag gör, men det är ju inte direkt något som accepteras eller något som man berättar första gången man träffar någon ny. Ofta om man berättar att man skär eller har skurit sig får man reaktionen "men jävla fjortis, tar du foton också?", eller något liknande. Det är iaf så det känns, som om folk ännu en gång har delat in alla i fack. Du ska vara där, du där och jag här. Det känns så dumt att göra så och ändå, jag gör det omedvetet själv. Utan att alltid mena det hamnar alla i fack, som om vi förtjänar en plats oavsett om vi bör vara där eller ej. Vi ska helt enkelt vara där, det är en naturlag. Eller?

Ännu en natt då tankarna liksom kväver orken ur mig, ännu en natt då sömnen varken känns relevant eller meningsfull. Varför ska man sova när allt man gör är att drömma drömmar som ändå bara gör mer ont än övergiven vakenhet? Jag önskar att jag kunde stänga av mina tankar och drömmar för bara en natt men som du kanske märker går det inget bra. Men jag har iaf rena händer och bröstet gör inte ont längre.



I'm a tree that grows hearts
One for each that you take
You're the intruder hand
I'm the branch that you break
Björk - Bachelorette

Vi blir alla så trötta på att andas svavel

Drastiska ord som slår likt hagel mot våra blottade kroppar,
du faller nernerner likt ett höstlöv i oktober månad
och vi frågar oss alla vad som gick fel i våra beräknande antaganden

(the lust for change,
the search for completeness
will drive us trough storms
and make us survive hell)

Jag har andats svavel för länge om mina lungor gör ont,
drömmare föll från himlen när vi skrek efter hämd
(men jag ser inte hur de kan kalla det hämd
att kasta döda män på våra axlar?)
Jag förstår inte hur livet kunde utvecklas till något såhär förvirra
teller hur vi kunde tillåta ett sådant lidande
för att vi själva skulle få chansen att andas (något annat än svavel)

(Du har blivit en imitation av gårdagen,
en hieroglyf av vad vi kunnat kalla fantasi
och det är du som gör världen lidande,
det var du som ersatte luften och vinden)

Gudarna förstår inte längre våra anledningar,
vårt lidande har ännu inte nått sin gräns
och jag börjar misstänka att vi fastnat i feltänkande,
att våra drömmar var idiotiska, barnsliga och befängda
(Så låt oss sluta drömma, ta bort paradoxen av ett lyckligt slut
och låt oss blicka ner på helvetes sanna käft)





Vi blir nog alla trött på att andas låtsasluft
när man andats den länge nog.

tankar. saknad.

Jag vill bara kunna stoppa mina tankar någonstans, för mina känslor är för mycket.
Jag har inte kunnat hindra tårarna, de har runnit till och från hela kvällen. Snyftningarna har pressat sig ur strupen och jag hoppas så innerligt att ingen hört. Jag vet inte ens varför jag skriver det här och jag har växtvärk i det högra benet.

(Kommer du ihåg, sliter minnena sönder dig också ibland? Jag vet att allt jag gjorde var eller blev fel, det var inte meningen. Nu i efterhand inser jag att tecknena fanns där långt innan allt gick sönder och om jag bara öppnat ögonen och tittar efter hade det kanske inte gått riktigt lika fel, men jag var blind och olycklig. Något jag hatar mig för nu, för jag hade ju dig, eller hur? Visst hade jag faktiskt dig ett litet tag? Annars säger man väl inte sånna saker, eller? Jag vet inte. Jag var en idiot och egentligen försvann du nog veckor innan du slutade prata med mig. Du gjorde nog det, eller så försvann jag. Jag vet inte. Men jag orkar inte andas ensam. Det gör så ont nu, utan dina andetag bredvid. Jag brukade hålla mig vaken och lyssna på hur du andades, bara så att jag kunde komma ihåg det senare när jag låg ensam i min egen kalla säng. De tillfällena när jag fick ligga bredvid dig i din säng, då var jag lycklig. Då kunde jag andas.)




Det är svårare nu.

tankar.

Jag skriver ett inlägg till idag. För jag känner mig förvirrad och vilsen och kanske, bara kanske, kan jag slippa vara förvirrad en liten stund om jag sätter print på de trassliga tankarna inuti skallen.

Jag läste en blogg precis som jag kände igen mig äckligt mycket i. Mer än så tänker jag inte säga.
Undar vem som egentligen läser det här...
Jag kom fram till att jag inte var på Keane humör precis, jag vet inte riktigt vad jag är på för humör. Within Temptation kanske? Kanske.

Varför gör vi som vi gör? Reagerar på ett speciellt sätt i en speciell situation, säger saker, tänker tankar i ett inrutat nät av måsten. Vi kontrollerar faktiskt ingenting. Vi försöker intala oss att vi styr över våra egna liv men gör vi verkligen det? Det känns inte så för mig. Jag styr iaf inte över ett skit just nu, jag tvingas att må bra. Jag har inget val, om jag inte slutar skada mig så "blir jag ett hopplöst, patetisk och jobbigt barn." Det kommer hemsöka mig när jag söker jobb, det kommer förfölja mig resten av mitt liv. Förstår ni inte? Detta kommer vara med mig alltid ändå, det är skit samma vad ni gör. Man kan inte tvinga någon att må bra.

Nu låter det som om jag inte vill må bra, det är inte det. Jag vill, men det går för fort. Jag måste få ta det i min egen takt annars kommer det inte gå. Då kommer jag bara falla igen. Som idag, jag ville så gärna få upp den där pastasalled men jag gjorde det inte, för jag visste att jag skulle svika så många och jag visste att mamma skulle sitta där i soffan och gråta igen och det orkar jag inte. Jag orkar inte och jag vill inte. Jag vet inte hur det här går ihop, orkar inte knyta samman trådarna. Orkar inte ens läsa igenom så ni får försöka förstå bäst ni vill. Jag behöver bara få ut tankar och jag vet inte riktigt vart jag ska sätta dem, hur jag ska formulera dem, hur jag ska tänka dem.
Allt har blivit så förvirrat och fel. Fruktansvärt fel.

*lalalala*

Jag är massa trött idag och fryser som en zebra på Arktis. Men jag har iaf fått vara fin idag och haft på mig fina kängorna/stövlarna/ skorna. Vet inte riktigt vad jag ska kalla dem. :P

Min faster Sussie fyllde 45 år så vi var och firade henne hela familjen, innan dess sov jag till halv ett och fixade mig. Så har inte gjort mycket idag och har inte haft jätte mycket tid att tänka heller. Christer får en alltid att tänka på annat, han får en alltid att skratta. Eller ja, min släkt överhuvudtaget är kul typer. (Märklig mening...)

Jag är trött på att inte må bra, jag vill gå vidare med mitt liv nu. I'm sick of it.

Ha en bra kväll, jag har inte direkt något viktigt att säga. Ville mest ... Vet inte, prisa mina skor? De är ju fina...

Sista dagen på prao

Jag mår illa. Jag vill lämna över mig till toaletten. Jag tänker inte göra det.


Idag är jag mer än trött, jag är utmattad. Försov mig och kom tio minuter försent, hann som vanligt inte med frukost men åt både lunch och mellis på dagis. Dock hoppade jag över kladdkakan de bjöd på i fikarummet. (Nu vet jag äntligen, myten om att lärarna sitter och käkar kakor när vi inte ser, den är sann!)
Anyways, jag tänker inte babbla om min mat hela dagen. :P Såklart har jag gjort annat också, har ritat hur många teckningar som helst på beställning, sett på cirkus och druckit måååånga koppar kaffe. Sov dåligt som vanligt, eller snarare somnade dåligt, så kaffe var behövligt!
Idag var sista dagen så jag fick krama Thea hejdå och slipper lyssna på Matildas gnäll mer! yey.

(Jag tror inte ens någon bryr sig om det här, men jag har tråkigt.)

Det regnar ute, känner mig lite nostalgisk och sorgsen men inte sådär allt-är-skit-idag. Pratar med kusin över msn, var ett tag sedan man träffade henne. :O Tänker tankar jag skulle kunna klara mig utan och saknar närhet av någon annan. Det var länge sedan jag fick en sådan där riktig kram, länge sedan ensamheten inte satt fast i mina andetag. Men jag klarar mig, jag lever och jag vill kämpa. Idag orkar jag kämpa.

Det blir sallad ikväll, nu ska jag lyssna på 30 seconds to mars.

random tankar.

Jag är en idiot.

Det känns som om min insida slits sönder av tankar, förvirring och motsägelse som bara förvirrar mig än mer. Jag orkar inte, snälla försvinn ur mig. Bort med er. Jag vill inte, inte idag och inte någonsin.

Jag hade sett fram emot att vara ensam hemma ikväll men nej, mamma bestämmer sig för att komma hem tidigare och förstöra. Jag vill bara vara ensam i huset, ha plats för mig själv och mina tankar. Låta mig existera utan att de undrar om något är fel och om jag är orolig för tisdag. KLART SOM FAN JAG ÄR OROLIG. Jag kan ju inte sluta tänka på det, jag är livrädd. Även då jag vet att jag inte borde vara rädd så är jag det, det är svårt att sluta. Jag vet ju inte vad som kommer hända, föreställer mig de värsta jävla scenarion i huvudet.
Snälla, bara lämna mig ifred mamma. Bara för en liten stund, bara tills jag orkar dig igen. Tills jag orkar världen igen. (Jag vill inte kämpa, inte idag.)

Nalledag och pyjamasparty (?)

Idag var det "Nalledag" på dagis, så vi hade fest och firade nallar. Har gått omkring i pyjamas hela dagen och varit super trött, såklart var min nalle med. Han fick sedan agera modell på dagens bilder, fler kommer att laddas upp på bilddagboken. Vi fick glass där, titta på film(Bananer i Pyjamas) och popkorn. Fy sjutton vad ungarna var trötta vid mellis, en satt nästan om somnade vid bordet.

Har ätit som en normal människa idag, hann dock inte med frukost. Jag är seg på morgonen och hade problem med att sova som vanligt, vilket absolut inte hjälper. På vilan höll jag på att somna och det tyckte ungarna var skoj. Vädret är iaf fint och ikväll blir det spagetti och köttfärssås. Yey, får se om vi har något annat alternativ till mig. Så jävla gay att de inte tar hänsyn. -.-

Böh, helt galet trött. Kan ändå inte sova. Kan inte tillåta mig det, känns inte som om jag förtjänar att sova. Eller vara lycklig. Jag tror det är mitt största problem, jag känner inte att jag är värd att må bra. Patetiskt och jag hatar det. Vill bara... bajs. Kunna äta som en normal person igen. Och leva i två veckor utan bajsfuckinghatadesjälvskadning. HATARHATARHATAR.

Nu ska jag gå någonannanstans, jag fryser om rumpan. Hejdå.

Onsdag och blandade känslor.

Idag vet jag inte vad som händer. Det känns som om jag faller.

Jag önskar att jag kunde säga att idag har allt varit underbart och jag är skitglad men tyvärr vore det en enorm skitlögn. Idag fungerar faktiskt inte mycket, iaf inte för någon längre stund. Jag bröt nästan ihop av att lyssna på Night Drive med All-American Rejects, ett band som snarare brukar få mig på bättre humör än sämre. Jag antar att jag kopplade dem med henne igen. Jag hatar det.

Så, idag har jag iaf varit på dagiset som vanligt, Tyra var sjuk så Teah var ledsen för hennes bästa vän inte var där. Jag fick leka med henne största delen av dagen. Och jag var försenad imorse igen, så ingen frukost. På lunchen använde jag tiden till att fotografera ist för äta och allt hade varit perfekt om det inte varit för att pappa var för jävla lat för att laga middag, så vi åt pizza ist. Jag krängde i mig hela och pappas rökpaus var för kort, så en hel del är kvar. För mycket är kvar, kan känna hur det ligger i magen som en äcklig jävla massa. (Jag vet att jag inte borde, men just nu orkar jag inte bry mig.)

När jag kom hem gick jag ut och fotade lite igen och det var då Night Drive kom upp i iPoden. Jag orkar inte idag, snälla försvinn ur mitt huvud. Vill inte ha dig där längre, jag är trött på dig. Du gör för ont.

Sen jag kom hem har jag suttit här, grejat lite med bilderna i PS och skrivit. Nu börjar Ville Valo sjunga också. Jag saknar folk. Längtar till lördag och både längtar och är livrädd till tisdag. Vi får se vad som händer, orkar inte riktigt tänka på det. Ni som ska veta, ni vet. Ni andra får väl veta på tisdag.

Nu ska jag borsta tänderna och påminna pappa om att köpa nytt Lysterin. Jag bjuder på en överredigerad bild också.

Det har blivit så smärtsamt, alltihop

"Jag hatar att älska dig."
Hur många gånger har jag inte tänkt de exakta orden, hur många gånger har jag inte läst dem?
"Jag älskar att hata dig."
Gränsen mellan att hata och älska är äckligt tunn men ändå milslång, mitt huvud snurrar av känslor och smärta. Jag orkar inte men hur kan jag ens säga så? Det finns människor som har det så mycket värre och jag känner en av dem. Jag önskar jag kunde rädda henne men sanningen är att jag inte vet hur, och det är inte första gången jag sitter i sitsen av att inte kunna hjälpa den du älskar. Det har hänt förut, men hon lyckades leva ändå. Utan mig. Nu skulle jag behöva hennes hjälp för att leva.

Jag skulle vilja resa tillbaka bara några månader, till maj kanske, och skrika åt mig själv att vakna upp. Om jag bara hade öppnat ögonen då hade jag kanske inte förlorat allt, kanske hade jag fortfarande bott i hennes säng på helgerna och fått känna hennes lukt. Kanske hade hennes läppar inte varit sådär äckligt frånvarande och kanske hade jag inte haft tårar och färska sår. Kanske hade jag inte suttit här nu, eller så hade jag det. Jag vet inte och jag hatar mig själv för att jag inte vet det. Jag vill... fan, jag vill så mycket och du vill nog inget av det jag vill. Du vill säkert inte ens tänka på mig, än mindre se mig eller kyssa mig, krama mig hel igen. Det känns mer och mer som om ingen annan än du kan det.
Jag orkar inte, inte idag.

Nytt försök.

Jag ska börja blogga igen, det har jag bestämt mig för. Och den här gången ska det funka lite längre än förra gången, lite bättre. 5 dagar är inte en lång tid... :P

Fast nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, vill inte börja med att förvandla detta till en "klagoplats". Känns drygt att göra det. Så jag återkommer senare.