Ensamhet instängd i en kropp med streckkoder intatuerat

Det gör så ont nu. Inuti, utanpå-överallt. Tårar som svämmar över utan att existera och jag är inte ens säker på vad jag menar längre, vad jag gör. Jag klarar inte av det här, jag vet att det är patetisk och jag vet att jag borde fortsätta försöka för hennes skull, men jag kan inte. Det gör så ont och jag kan helt enkelt inte.
Allt vi kanske hade, allt som ingen alls hade. Allt jag tog sönder, det fräter nu.

Fräter fan hål på mig.