jag sprängs.

Vi försöker fly så långt vi kan, springa tills benen viker sig under vår fjäderlätta tyngd.
Försöker undfly tankar som alltid springer ifatt.
Vi gör musiken till en helt ny värld, avskärmar våra liv från verkligheten bara för att stå ut.
Vi försöker övertyga alla andra om vår änglamagi,
vår eviga kärlek som ALLTID kommer existera,
men vi blir galna i deras ögon.


"ingen kärlek är föralltid", säger de och gäspar åt oss.

(och när vi klagar på en värld som har för många vassa kanter
så får de nog och kastar skiten i ansiktet på oss,
underkastar oss våra egna rättigheter och tankar,
tvingar oss att sluta blunda,
tvingar oss att än en gång bli våldtagna av livet)


"ni är galna hela högen"
och de förkastar en hel folkgrupp.

vet inte.. grattis kajsaprinsessa <33

Det är lördag natt. Eller söndag morgon, beror på hur man ser det. Kajsa fyller år idag, grattis vacker. :* <3

Jag tror att jag egentligen är för trött för att orka skriva något. Ska försöka sova ändå.

vet ingenting, dansar fel dans eller på fel sätt..

Jag vet ingenting längre. Hör inte hemma någonstans.
Så fruktansvärt livrädd..



Jag vill bara veta var jag hör hemma, om jag hör hemma någonstans alls och om det över huvud taget är lönt att försöka. Fast jag antar att vi inte kan se in i framtiden av en anledning, för om vi visste redan från början att vi kommer förlora, vem skulle försöka då? Och då skulle vi alla misslyckas. Hela världen skulle misslyckas. Men jag önskar ändå att jag visste..

Kylan som kväver mig nu är helt annorlunda från innan, men ändå skrämmande lik. Som om jag dansar med döden, men nu är det inte tango längre utan cancan. Eller något. Fast det kanske är så att jag fortfarande dansar tango, men med en annan kavaljér?



Jag orkar inte vara såhär på gränsen längre, orkar inte fly från socialt sällskap bara för att komma hem och må ännu sämre, känna mig ännu mer ensam. Vill inte, orkar inte. Vet inte hur jag ska bryta mig ur mig själv.

Drottningar av inget alls

Vi är som ignoranta myror i jänmförelse,
en blind massa av missförstånd och ångest.
Ett ingenting av någotalls.

Smärta som paralyserar hjärtats pumpanden
och utsidor som stör vårt inre lugn
som egentligen liknar kaos mer.
Vi är ingenting av något.

Försöker andas utan att kvävas,
försöker springa utan att röra oss,
misslyckas med allt.
Det är vi som är ingenting av någotalls.

Drottningar av kaos.

Utan onda aningar eller vackra tankar
knullar vi med mörker och död
och vår säng luktar rutten ondska
och ångesfyllda skrik.
(skrik och panik)

Drottningar av ingetalls.

emoemoemo *dör*

Allting är så konstigt, sepe, förvirrat. Jag mår illa och insidan av magen vill vända sig ut och in, men ändå står jag maktlös (eller sitter i sängen snarare). Huvudvärk och ett ben som värker för att jag blev svag och hoptrasslade tankar som fastnat någonstans i hjärnan.

Jag vill lyckas fly från mig själv men hur flyr man från något som sitter fast i en utan att skada omgivningen? Jag vet ett sätt men det är jag för feg för att testa. Det kan sluta med att jag blir ännu mer ensam då.

*snyft* fan vad jag låter emo.

._.

FITTA, jag måste sluta svära.

sabbar

Det finns nog inte många som är så bra på att göra misstag som jag. Så bra på att lyckas sabba månader av kamp och ångestfylld återhållsamhet på bara några sekunder. Men sabbar det gör jag. Alltid.



ta död på min insida.

faller om och om igen

Behovet växer, sträcker sig ur halsen, kväver mig. Gapar som ett stort jävla avgrundshål i halsen på mig. Måste göra något, något riktigt jävla dumt för att stilla paniken.

FITTA, och jag känner hur jag blir överaktiv och jobbig och förpestar omgivning för alla andra. Förlåt.



"dina andetag som andas i min nacke,
din röst som viskar lögner
och får tårarna att bränna hål på min hud"

jag saknar dig.

jag vill..

Jag vet inte varför tårarna rinner, men rinner gör dem. De svider i ögonen, tårarna. Svider som fan och jag vill fly från mig själv, fly från världen och själva verkligheten. Vill sluta känna, sluta vara ensam, sluta gråta. Sluta gömma allt.

Jag hatar mig själv.

BAJS. vill bort, ut, iväg

Jag är så satans rastlös just nu. Vet inte vad jag ska göra, vart jag ska göra av mig själv. Kan man inte bara få koppla ut allting för en stund? Slippa oron och ångesten och paniken? Slippa hur allt blir så åt helvetes fel och konstigt? Fast man kan nog inte det.

Jag behöver byta stil igen, byta ut mig själv. Byta upp mig själv. Och det är ingen som tar mig på allvar längre, kanske för att jag inte ger dem chansen men jag önskar att någon skulle se genom alla murar och allt annat som står ivägen för mina tankar, bara se precis vad jag behöver. Det där jag inte ens är säker på själv. Eller jo, det är jag. Jag behöver komma bort. Behöver få låtsas vara någon annan för en stund.

Jag vet att jag mest klagar, men någonstans ska det ju ut. Och ingen läser väl den här skiten ändå.