._.

Hennes döda skelett i sängen,
inälvorna utspridda över täcket likt rosenblad

håret i en glooria,
en välsignelse av skönhet som inte blir förstådd
(inte blir uppskattad)


her skin pale against the darkness
consuming us, devouring us


Hennes slutna ögon speglar en makaber frid,
ett lugn som hemsöker världen genom mardrömar
och de som trodde att de kunde undkomma
misstog sig grovt

hennes lemmar i onaturliga vinklar,
hennes död en parodi på livet,
en sorglig metafor som ingen riktigt förstod
och de finner att döden blev meningslös


breaking, shaking,
forever dreaming



Hennes torterade kropp,
uppriven, uppskuren, hopkrupen
men det finns inget att göra
för döden kom med barmhärtiga kramar
och räddade henne från livet
(som hon trodde var en förbannelse)




måste bara posta den här ifall de skulle ta bort den från orginal sidan. ska flytta när jag orkar.

gloomy sunday <3

Åh, jag är kär! Helt underbar låt som precis matchar mitt humör just nu, men gud så underbar! Framför allt när Diamanda Galas sjunger den. Gah!

sfhalsf bajs

Sitter i skolan nu. Tänker. Fanny är sjuk och jag kan inte sluta TÄNKA. Hatar det. Blä.

Funderar på att bli blond igen. Kanske. Kommer döda håret men.. i-landsproblem?
och vad fan vill han? varför ska han säga hej? Det var han som sabbade allt, varför ska han hålla på då? ._.

BAJS. hejdå

tankar

I feel like I've turned this into my sadplace. Such a shame though.

Ibland hoppas jag verkligen att ingen läser det här. Tänk om det än någon dum jävel som gör det? Oo Stackare..
jag är trött nu, riktigt jävla utmattad men ORKAR OCH VILL inte sova. Blä xP Funderar på saker och ting, hur de fungerar och hur de inte fungerar och hur det känns att ha svamp i magen. Hur det känns att ha någon nära, under huden, som älskar en tillbaka precis lika mycket som man själv älskar den personen. Hur känns det? Att vara älskad? Inte av vänner, för det vet jag redan, men mer än så? Hur känns det när någon tränger sig djupt ner i din själ, lämnar dig sårbar och nästan naken? När man helt kan förlora sig i någon och inte vara ensam om det? Hur känns det med lycklig kärlek?

Folk frågar mig varför jag skar, varför de där ärren finns där. Vad ska jag svara? Någon svek mig något så fruktansvärt och jag tappade lusten till livet och hittade min utväg i förbjudna metoder. Med rakbladet vid min sida var jag inte längre lika ensam, jag hade någon att stötta mig mot. Någon som även den svek i slutändan.

BLÄ. det blev bajs igen. Hoppas ingen läser ._.

and i'm starting to scare myself

Jag är rädd för mig själv. Vill inte vara svartochvit. Vill inte vara randig heller.

Jag är inte ens säker på vad jag är rädd för, vet bara att jag är rädd och trött och osäker. På mig själv, på livet, på alla andra. Men mest på mig själv. Mina tankar och handlingar stämmer inte överrens, känslorna löper amok och stämmer inte. Inget stämmer. Jag är inte ens säker på om det jag gör är rätt, om jag logiskt sett ens borde vara vid liv. Sometimes I dream about drugs to kill the pain, förutom att jag inte är säker på om det är smärta eller livet jag vill ta död på. Eller om det är mig själv. Mina enmiljonfyrahundraförtioåtta personligheter. Men jag blir så trött på mina egna tankar ibland. På min egen ensamhet som jag drar över mig själv likt en skyddande jävla förbannelse. Orkar inte ens formulera orden till ordentliga, vackra meningar just nu. Måste köpa en vacker anteckningsbok att skriva i också.

i just wan't something i can never have.

Tankar, tankar och matångest(och fotolektion)

Idag är en sådan dag där jag faller och drömmer om mat mat mat och mera mat. Mat blir liksom det största som upptar tankarna. Dricker i princip bara kaffe nuförtiden, äter frokust och middag. I princip. Det gör lite ont när man varje morgon känner sig hyffsat okej och sen till lunch är man ett monster igen. Går med en förhoppning om att faktiskt kunna äta lunch med gott samvete och sen...nej. Inte idag. Och jag håller tyst, säger ingenting ens till kajsa. Vilket får mig att undra om saker och ting är annorlunda den här gången. Kommer det hålla nu eller kommer jag falla handlöst igen?

Vi hade vår första foto-workshop idag, sprang omkring i en halvtimme utomhus och fotade diverse föremål som såg intressant ut. Det här var väl den mest intressanta av dem.

träna träna

Gah, försöker träna mig trött och välmående, för jag borde ju bli trött om kroppen blir det och jag borde må bättre om jag känner att jag åstadkommit något. Hoppas det iaf. Svettig och det känns bra. <33

blablabla dreads och septum<3

GAH! Jag vill ha förändring. Vill ha dreads och septum NU, orkar inte vänta, vill inte vänta. xD Jag vet att det är dumt, för egentligen blir jag ju inte lyckligare av det direkt, men det känns så och jag vill känna mig vacker och stolt över mig själv. Älskar ju dreads... ._. Men vet iaf att det blir en septum snart, förhoppningsvis i september (:

'til the day of judgment is upon us.

Hum. Det verkar som om min skrivarinspiration har kommit tillbaka lite, vilket tyvär oftast bara betyder att jag mår sämre än vanligt. Mår bra=ingen inspiration/mår dåligt=inspiration i överflöd. Blä ._.



"fram och tillbaka i en otillräcklig oändlighet"


likt ett tåg susar vi
fram och tillbaka på samma spår föralltid
i oändligheternas oändlighet

vår otillräcklighet dömer oss,
upp och ner igen
fram och tillbaka
utan synbart slut

föralltid


likt ett tåg,
föralltid dömt att åka fram och tillbaka
utan slut och utan framtid


'til the day of judgment is upon us.

blä

ARGH! Jag orkar inte känna såhär, orkar inte att jag alltid faller tillbaka. Orkar inte att hur mycket jag än försöker fly, hur snabbt jag än springer eller hur fort jag än trampar så kan jag aldrig fly från mig själv.

Osäker

Jag vet inte vad jag känner längre, förutom ensamhet då kanske. Jag hatar att erkänna det, men kanske saknad också.

Jag längtar tills på tisdag, ska klippa mig då, och torsdag. Träffa sofie och träna. Få slå ut allt som gör ont. Jag har typ ångest som fan över måndag den 17, är livrädd över att börja skolan. Hela lovet har jag försökt undvika att tänka på det för det har varit så overkligt ändå, men nu kan jag inte längre låtsas att det inte ska hända. För det SKA hända, och om en vecka från idag kommer jag ligga i sängen, oförmögen att sova. Med ångest i hjärtat och panik i kroppen. Jag vet det. Jag hatar det.

The core of eternity.

Jag känner mig ensam och rastlös. Tjock och kissnödig. Snygg mening där, eller hur?
Jag önskar Tess skulle sluta gå med hundarna så att jag kunde ringa, eller att någon var här och kramade mig. Vill se Underworld men vill inte se den själv. ._. Det är helt sjukt hur snabbt ett humör kan skifta. Tio minuter sen, om ens det, var jag... ja, jag vete fan vad jag ska kalla det. Poetisk? Men ganska glad ändå, glad och uttråkad. Nu känner jag hur ensamheten börjar äta på mig. Jag hatar ensamhet, längtar till imorgon. Längtar efter sofie.

My poetry is my pictures,
my music is the centre of my soul.
The enchantments of my world
lies within the core of my fabric,
twisted inside my heart
and wrapped in linen.
The story of my life
is a thousand pages thick,
like a old copy of magic.

My poetry is my pictures,
my life is my fairytale.
My poetry is my pictures,
my soul is my novel.
My poetry is my pictures,
my...

My world is a book
with a million words,
with elves and fairies
and forests that sings
like birds in the trees.
My poetry is my core,
my center of eternity.

tankar om skola och lite allt möjligt (men mest döda tid)

Jag känner mig så rastlös nuförtiden. Så orolig, som om jag inte får tillräckligt med luft. Så ensam och instängd. Det känns lite som om mitt liv inte är tillräckligt.. spännande. Jag vill ha mer än det här, så mycket mer, men orkar aldrig riktigt skaffa fram energin för att fixa det. Vilket betyder att jag får skylla mig själv.

Det är inte ens två veckor kvar tills skolan början. Jag vågar knappt tänka på det för då blir det som alltid. Jag har för stora drömmar så jag blir besviken på verkligheten. Antingen målar jag upp något helt fantastiskt i huvudet eller så målar jag upp en katastrof och jag orkar inte riktigt tänka mig någon av dem, så jag försöker undvika ämnet. Inte så lätt dock när alla pratar om det...
Men ändå, mediegymnasiet. Wow..

Ska snart in till malmö, sen är det över. Över över över. Sen till sofie och träna. Känns bra, kan slå ut alla känslor på henne då. Det är nog det jag älskar mest med box, jag får en chans att bli av med alla känslor bara genom att slå och svettas och skratta. Sofie är bra <3

Jag önskar mig ett skelett i spegeln

(Jag hade tråkigt när jag redigerade...)

Det skrämmer mig att jag inte kan låta bli att önska att nyckelbenen var tydligare under huden, att revbenen faktiskt syntes och att kinderna var insjunkna. Det skrämmer mig att önska mig själv ett skelett i present, ett skelett som kan bo i min spegel.

Splitter

Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera mot världen längre. Allt är splitter på marken, jag är splitter på marken och hur sopar man upp sig själv? Det går ju inte, eller?

Det är som om jag inte kan tänka en enda tanke, inte känna något alls, utan att inte också tänka eller känna det motsatta. Som om jag är motsattser hela jag. Jag vill inte leva, orkar inte riktigt andas längre, men jag vill inte dö heller. Jag kan inte sova men kan heller inte sluta sova, är alltid uppe i varv och alltid trött. Är både glad och ledsen, här och där. Splittrad i en miljon trasiga små bitar.

I don't want to be
another face in the window

._.

Jag antar att jag bara är arg egentligen. Arg på mig själv för att jag bryr mig, arg för att jag lät honom betyda något. Framförallt arg för att jag lät mig själv sänka mina murar tillräckligt länge för att det skulle hinna göra skada. Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, så jag gör det jag är så bra på. Gömmer mig och låtsas att jag inte finns.

Burn the witch, kill me.

Jag vet inte varför jag bryr mig. Vet inte varför jag gång på gång tillåter folk att komma nära när jag VET att allt kommer gå åt helvete. För det gör det, alltid. Det finns bara två personer som stannar, i vått och tort, och jag börjar undra varför de gör det. För om jag nu är så misslyckad att det inte ens är lönt att svara på mina sms, varför fortsätta då?

Jag orkar egentligen inte låtsas längre, orkar inte låtsas att jag bryr mig för jag är inte säker på om jag vill. Är inte säker på om någon bryr sig tillbaka. Och det är dumt att tänka så, jag vet, för jag vet att det skulle ta sönder hennes hjärta om jag gav efter, men varför får alla andra falla förutom jag? Varför är det okej för alla andra förutom mig att ha återfall och splittertankar? Varför bryr jag mig ens?

Burn the witch and kill the peasant,
straight to hell darling, straight to hell.

-

Åh gud. Hur kan man vara så otroligt dum?

Ibland tror jag att jag borde spärras in. Hur lyckas jag alltid förstöra allt? Mitt eget liv och alla andras?