Vi blir alla så trötta på att andas svavel

Drastiska ord som slår likt hagel mot våra blottade kroppar,
du faller nernerner likt ett höstlöv i oktober månad
och vi frågar oss alla vad som gick fel i våra beräknande antaganden

(the lust for change,
the search for completeness
will drive us trough storms
and make us survive hell)

Jag har andats svavel för länge om mina lungor gör ont,
drömmare föll från himlen när vi skrek efter hämd
(men jag ser inte hur de kan kalla det hämd
att kasta döda män på våra axlar?)
Jag förstår inte hur livet kunde utvecklas till något såhär förvirra
teller hur vi kunde tillåta ett sådant lidande
för att vi själva skulle få chansen att andas (något annat än svavel)

(Du har blivit en imitation av gårdagen,
en hieroglyf av vad vi kunnat kalla fantasi
och det är du som gör världen lidande,
det var du som ersatte luften och vinden)

Gudarna förstår inte längre våra anledningar,
vårt lidande har ännu inte nått sin gräns
och jag börjar misstänka att vi fastnat i feltänkande,
att våra drömmar var idiotiska, barnsliga och befängda
(Så låt oss sluta drömma, ta bort paradoxen av ett lyckligt slut
och låt oss blicka ner på helvetes sanna käft)





Vi blir nog alla trött på att andas låtsasluft
när man andats den länge nog.