tankar. saknad.

Jag vill bara kunna stoppa mina tankar någonstans, för mina känslor är för mycket.
Jag har inte kunnat hindra tårarna, de har runnit till och från hela kvällen. Snyftningarna har pressat sig ur strupen och jag hoppas så innerligt att ingen hört. Jag vet inte ens varför jag skriver det här och jag har växtvärk i det högra benet.

(Kommer du ihåg, sliter minnena sönder dig också ibland? Jag vet att allt jag gjorde var eller blev fel, det var inte meningen. Nu i efterhand inser jag att tecknena fanns där långt innan allt gick sönder och om jag bara öppnat ögonen och tittar efter hade det kanske inte gått riktigt lika fel, men jag var blind och olycklig. Något jag hatar mig för nu, för jag hade ju dig, eller hur? Visst hade jag faktiskt dig ett litet tag? Annars säger man väl inte sånna saker, eller? Jag vet inte. Jag var en idiot och egentligen försvann du nog veckor innan du slutade prata med mig. Du gjorde nog det, eller så försvann jag. Jag vet inte. Men jag orkar inte andas ensam. Det gör så ont nu, utan dina andetag bredvid. Jag brukade hålla mig vaken och lyssna på hur du andades, bara så att jag kunde komma ihåg det senare när jag låg ensam i min egen kalla säng. De tillfällena när jag fick ligga bredvid dig i din säng, då var jag lycklig. Då kunde jag andas.)




Det är svårare nu.