Det har blivit så smärtsamt, alltihop

"Jag hatar att älska dig."
Hur många gånger har jag inte tänkt de exakta orden, hur många gånger har jag inte läst dem?
"Jag älskar att hata dig."
Gränsen mellan att hata och älska är äckligt tunn men ändå milslång, mitt huvud snurrar av känslor och smärta. Jag orkar inte men hur kan jag ens säga så? Det finns människor som har det så mycket värre och jag känner en av dem. Jag önskar jag kunde rädda henne men sanningen är att jag inte vet hur, och det är inte första gången jag sitter i sitsen av att inte kunna hjälpa den du älskar. Det har hänt förut, men hon lyckades leva ändå. Utan mig. Nu skulle jag behöva hennes hjälp för att leva.

Jag skulle vilja resa tillbaka bara några månader, till maj kanske, och skrika åt mig själv att vakna upp. Om jag bara hade öppnat ögonen då hade jag kanske inte förlorat allt, kanske hade jag fortfarande bott i hennes säng på helgerna och fått känna hennes lukt. Kanske hade hennes läppar inte varit sådär äckligt frånvarande och kanske hade jag inte haft tårar och färska sår. Kanske hade jag inte suttit här nu, eller så hade jag det. Jag vet inte och jag hatar mig själv för att jag inte vet det. Jag vill... fan, jag vill så mycket och du vill nog inget av det jag vill. Du vill säkert inte ens tänka på mig, än mindre se mig eller kyssa mig, krama mig hel igen. Det känns mer och mer som om ingen annan än du kan det.
Jag orkar inte, inte idag.