Jaha. (Jag hatar er inte, aldrig)

Läxor, läxor, läxor. Blä, de attakerar mig från alla håll.
(Men vad trodde du egentligen, strunta i allt i åttan och sen skulle det vara lätt i nian? Väx upp Sara.)

Jag vågar inte riktigt skriva saker här längre, så det är väl därför det plötsligt blev tomt. Du får hälsa på i mitt huvud om du vill veta.
Men idag var en chock, jag har aldrig sett saker ur det perspektivet förut. Fast egentligen trodde jag att du skulle förstått lite mer om vad jag tycker. Jag trodde du förstått min egen avsky, och att jag faktiskt själv visste om det där. Men å andra sidan trodde jag ni alla hatade mig. Det gör jag fortfarande, men kanske inte lika mycket som innan. S, jag hoppades nästan att du hatade mig. Saker skulle varit så mycket lättare då, och jag hade kunnat hata mig själv utan dåligt samvete. (Men nu verkar du ju tycka om mig, varför gör du det? Jag är ju plast.)

Helvete. Ni förtjänade ju så mycket bättre än det jag kunde ge er. Hoppas ni får det nu. (Hoppas ni är lyckliga, så ni slipper ångesttyngd på era axlar.)


Och jag hatar er inte, även om ni skulle hata mig.