tankar.

Minnen som sakta trycker oss ner i smutsen, kastar våra tankar omkring sig och hatar allt men inget mer än de hatar sig själva. Jag är minnen, jag existerar av minnen.
Jag har försökt, jag försöker hela tiden. "Hon förstör ju dig." Men det vet jag redan, det har hon alltid gjort. Mest är det nog jag som förstört, förstör, och jag låter det vara så för vad ska jag göra? Sluta förstöra? Hur?
"Lär mig hur och jag gör dig till min gud."

Hela dagen har varit AFI och UnderOath och en nästan äcklig önskan att bli någon annan, en något som är så olik mig som möjligt. Jag börjar acceptera faktumet att jag är värdelös och tjock men kommer aldrig kunna acceptera faktumet att jag alltid kommer vara och förbli sådär äcklig och ensam. Även om jag vill det eller ej, jag kan inte släppa in dem. Du förstör mig fortfarande, bara ditt minne gör mig äcklig och otillräcklig. Jag kommer alltid vara otillräcklig.

Mamma är besviken på mig, pappa också. Jag pluggar inte min matte. Jag vill ge upp men samtidigt kämpa. Hur ska jag kunna kämpa när en del av mig redan gett upp?
Jag drar mig till minnes den mattelektionen då jag bröt ihop, gick in på toaletten och grät. Sen höll hon om mig och mina tårar. Jag gick sönder hela tiden. Jag hatar att jag alltid går sönder.


Jag hatar allt men inget lika mycket som jag hatar mig själv.