Remind me...

Kände mig nästan skyldig att skriva något nu, har inte ens haft datan på nu på några dagar. Köpte Anna Ternheims skiva idag och har lagt över den på iPoden, hennes röst får mig verkligen att rysa! Det är sådär perfekt höst/vintermusik när man sitter i bilen eller på bussen och det regnar ute. Vemodigt, sorgset, vackert!

Nå, nog om Anna nu. Var ikväll och tittade på Spyken med mamma och är mer sugen än någonsin på att gå bild! Det är nu bara frågan om att komma in för förra året hade intagningspoängen varit 240... Och jag föll ju rejäljt förra året och ända fram tills för någon månad sedan, det har inte alls gått sådär bra som jag tänkte i sjuan. Nu måste jag plugga upp mig själv från G/VG till VG/MVG. Jag vet att jag har IG i franska men ÄNTLIGEN har jag och Lotta fixat det, jag ska kämpa för ett MVG i svenskan ist och fokusera på att höja mig i allt annat. Jag ska fixa det här, jag ska och jag måste. Annars kommer jag aldrig kunna acceptera mig själv och min kropp. Det måste funka. Det här är mitt sista hopp, fixar inte detta sig vet jag inte om jag har mycket mer energi kvar. Men jag ska inte börja igen, varken med självskadning eller ätskiten. Iaf inte så som innan, men något måste göras. Se, nu bara babblar jag. Skit samma, jag behöver få ut det någonstans.


"I was on a downside, waisting my days
Then I met you and came to such a lovely place
We laughed and cried our way trough
The days and nights
The weeks and months
And all the seasons ups and downs

Remind me of how I used to feel
Remind me of who I used to be
Back when nothing could come between us
Back when that thought would never leave us"

Anna Ternheim - "No, I Don't Remember"



Kanske är världen mer okompliserad än vi tror?
Den är nog bara såhär kompliserad om du gör den det,
men hur gör man om man vill leva livet
och inte verkligheten hela tiden?
(För från verkligheten går det inte att fly,
it always catches up with you)