Osäker

Jag vet inte vad jag känner längre, förutom ensamhet då kanske. Jag hatar att erkänna det, men kanske saknad också.

Jag längtar tills på tisdag, ska klippa mig då, och torsdag. Träffa sofie och träna. Få slå ut allt som gör ont. Jag har typ ångest som fan över måndag den 17, är livrädd över att börja skolan. Hela lovet har jag försökt undvika att tänka på det för det har varit så overkligt ändå, men nu kan jag inte längre låtsas att det inte ska hända. För det SKA hända, och om en vecka från idag kommer jag ligga i sängen, oförmögen att sova. Med ångest i hjärtat och panik i kroppen. Jag vet det. Jag hatar det.