faller om och om igen

Behovet växer, sträcker sig ur halsen, kväver mig. Gapar som ett stort jävla avgrundshål i halsen på mig. Måste göra något, något riktigt jävla dumt för att stilla paniken.

FITTA, och jag känner hur jag blir överaktiv och jobbig och förpestar omgivning för alla andra. Förlåt.



"dina andetag som andas i min nacke,
din röst som viskar lögner
och får tårarna att bränna hål på min hud"

jag saknar dig.