tankar om skola och lite allt möjligt (men mest döda tid)

Jag känner mig så rastlös nuförtiden. Så orolig, som om jag inte får tillräckligt med luft. Så ensam och instängd. Det känns lite som om mitt liv inte är tillräckligt.. spännande. Jag vill ha mer än det här, så mycket mer, men orkar aldrig riktigt skaffa fram energin för att fixa det. Vilket betyder att jag får skylla mig själv.

Det är inte ens två veckor kvar tills skolan början. Jag vågar knappt tänka på det för då blir det som alltid. Jag har för stora drömmar så jag blir besviken på verkligheten. Antingen målar jag upp något helt fantastiskt i huvudet eller så målar jag upp en katastrof och jag orkar inte riktigt tänka mig någon av dem, så jag försöker undvika ämnet. Inte så lätt dock när alla pratar om det...
Men ändå, mediegymnasiet. Wow..

Ska snart in till malmö, sen är det över. Över över över. Sen till sofie och träna. Känns bra, kan slå ut alla känslor på henne då. Det är nog det jag älskar mest med box, jag får en chans att bli av med alla känslor bara genom att slå och svettas och skratta. Sofie är bra <3

Jag önskar mig ett skelett i spegeln

(Jag hade tråkigt när jag redigerade...)

Det skrämmer mig att jag inte kan låta bli att önska att nyckelbenen var tydligare under huden, att revbenen faktiskt syntes och att kinderna var insjunkna. Det skrämmer mig att önska mig själv ett skelett i present, ett skelett som kan bo i min spegel.

Splitter

Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera mot världen längre. Allt är splitter på marken, jag är splitter på marken och hur sopar man upp sig själv? Det går ju inte, eller?

Det är som om jag inte kan tänka en enda tanke, inte känna något alls, utan att inte också tänka eller känna det motsatta. Som om jag är motsattser hela jag. Jag vill inte leva, orkar inte riktigt andas längre, men jag vill inte dö heller. Jag kan inte sova men kan heller inte sluta sova, är alltid uppe i varv och alltid trött. Är både glad och ledsen, här och där. Splittrad i en miljon trasiga små bitar.

I don't want to be
another face in the window

._.

Jag antar att jag bara är arg egentligen. Arg på mig själv för att jag bryr mig, arg för att jag lät honom betyda något. Framförallt arg för att jag lät mig själv sänka mina murar tillräckligt länge för att det skulle hinna göra skada. Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, så jag gör det jag är så bra på. Gömmer mig och låtsas att jag inte finns.

Burn the witch, kill me.

Jag vet inte varför jag bryr mig. Vet inte varför jag gång på gång tillåter folk att komma nära när jag VET att allt kommer gå åt helvete. För det gör det, alltid. Det finns bara två personer som stannar, i vått och tort, och jag börjar undra varför de gör det. För om jag nu är så misslyckad att det inte ens är lönt att svara på mina sms, varför fortsätta då?

Jag orkar egentligen inte låtsas längre, orkar inte låtsas att jag bryr mig för jag är inte säker på om jag vill. Är inte säker på om någon bryr sig tillbaka. Och det är dumt att tänka så, jag vet, för jag vet att det skulle ta sönder hennes hjärta om jag gav efter, men varför får alla andra falla förutom jag? Varför är det okej för alla andra förutom mig att ha återfall och splittertankar? Varför bryr jag mig ens?

Burn the witch and kill the peasant,
straight to hell darling, straight to hell.

-

Åh gud. Hur kan man vara så otroligt dum?

Ibland tror jag att jag borde spärras in. Hur lyckas jag alltid förstöra allt? Mitt eget liv och alla andras?

ordlös

Jag har inget att säga.