the No-word

Nej. Hela dagen har bara varit "nej sara, nej". "Sånt där är fel." Blir nej någonsin ja? Blir fel rätt, eller tvärtom? Jag vet inte vad jag yrar om längre, vet inte vad jag vill att folk ska se. Eller inte se. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Jag har blivit en såndär tjej som är som alla andra. En som inte heller vet vad hon vill. En som är rädd för att släppa folk inpå, rädd för livet. Rädd för att släppa in livet. Precis som alla andra. Jag vill inte vara sån, vill inte vara som alla andra. Det är typ..det värsta som skulle kunna hända. Det Otänkbara.
Och jag saknar att kunna släppa taget. Saknar att kunna sitta med en stor varm kopp kaffe i en soffa med benen uppdragna under mig och disskutera livets variabler med en skön person. Saknar att se livet genom ögon som inte skriker trötthet. För även om jag sover raderas inte ringarna under ögonen. De blir bara osynliga.




Nej. Nej nej nej.