och jag är fasthäftad i evigheten

"Och jag blir fasthäftad i evigheten,
ensam och utsvulten
och det har gått ett år nu
utan drömmar och utan svar
och du vet att jag är svag
så släpp mig"

Lyssnar på Thåström och tänker, min mage låter jätte konstigt och imorgon ska man hälsa på bror. Sitter med pappas tröja, mössa och halsduk inne på mitt gamla, mörka och varma rum (det är varmare här än någon annanstans) men ändå känns det som om jag fryser, och jag vet att jag är pessimisten i en helt egen kropp, men vilken roll spelar det när det var ett år sedan ändå?

Och jag vet att jag är kryptisk och att ingenting makes sense, men oroa dig inte. Det gör det inte för mig heller.