ångest

Jag kan känna hur det kryper in under skinnet på mig, in i mig, utanpå, överallt. Hur det sakta kryper tillbaka i rekordfart, hur allt blir till ett osammanhängande blur igen. Jag vet ju så väl att jag borde kämpa emot, kämpa för livet, men all energi försvinner in i dimman, kvävs. All energi förbrukas på det där jag lovade att sluta med, det där som dödade mig inifrån och ut. Allt blir så mycket svårare utan svaren och jag blir osäker på livet, på mig själv och på allt annat. Blir osäker på mina ögon och på vågen, på pappret och människorna. På allt. Precis exakt allt.

Det är som om ångesten kväver mig nästintill till döds gång på gång, men släpper taget precis vid dödsögonblicket, låter mig återfå livsglädjen och sen stryper mig igen.
(Det gör ont att dö inuti.)