Life turns you around

"Du ber mig le när mitt liv är en tragisk komedi."


Orden sitter fastetsade i huvudet på mig, tankarna och känslorna, minnena. Men det spelar ingen roll, spelar ingen roll alls hur mycket vi kämpar för att få grepp om oss själva, för det halkar ur händerna på oss och krossas mot marken.
Melodramiskt tror jag är ordet.


Igår var jag på Vallåsen med mamma, bror och två av hans kompisar. Det var skönt att känna vinden mot ansiktet, musiken i öronen och känslan av absolut frihet. Det var länge sedan jag kände så, det var nog Silverstein eller Aiden konserten. Wow, känns som år sedan.
Jag har för mycket tankar i huvudet och jag har fortfarande inte fått Breaking Dawn att koppla bort världen med, jag blir galen av att sitta här med ångesten som rinner genom mina fingrar, kväver mig. Rädslan förgiftar varje andetag och jag vill bara slå sönder BUP-tanten, utan någon som helst verklig orsak. Verkligheten gör mer ont än den gjort på länge och det finns inget i min närhet att koppla bort det med.