Sitter just nu vid käksbänken med en kopp kaffe och filosoferar/hostar. Solen skiner in genom (det nu ganska otvättade) fönstret och saker som man kanske inte alltid orkar tänka på blir nu ganska lätta att placera in. Det är så mycket i livet som jag inte förstår, så mycket jag inte får grepp om och jag börjar undra om det inte är så att det faktiskt är okej, att inte förstå allt. Eller måste jag göra det? Måste man ha absolut och total kontroll över sig själv?
Jag tror att solen skiner för att den ska det, inte för att gud sa åt den eller för att det är en stjärna som är centrum för allt. Jag tror att vinden blåser för att den vill, inte för att någon stor jätte står och blåser på oss. Jag tror att mitt kaffe är ljummet för att jag blåste på det för mycket, inte för att värme stiger uppåt. Jag tror att jag är som jag är för att..ja, för att jag helt enkelt inte vet hur jag ska vara annars, och inte för att min mamma inte kan ta konflikter eller för att världen är sjuk. Haha, jag kommer fortfarande ihåg när V på BUP sa att anledningen till att jag mådde dåligt var för att min mamma alltid undvikit konflikter när jag var liten. Att jag var som jag var för att jag inte heller vågade ta konflikter, och att det var mammas fel. Åh, vad jag skrattade i hemlighet i mitt rum sen. Och sen grät jag väl. Men åh. Vad den kvinnan var skrattretande.
--
Det finns tillfällen då jag önskar att jag kunde åka tillbaka och bara.. göra om allt. Men jag tror inte att det hade förändrat något. Inte i det långa loppet i alla fall. Jag tror att jag fortfarande hade försökt skära meningslösheten ur mig, jag hade fortfarande lagt mig ner för att dö, jag hade fortfarande blivit beroende av kaffe och hade fortfarande kännt saker som ingen 15:åring ska känna. Eller 16:åring heller. Den enda skillnaden hade nog varit att jag inte varit dum nog och skyllt det på en enda person. Kanske att jag hade skyllt det på någon annan, men inte på dig. För du hade inte varit i mitt liv då. Jag är inte säker på om man bör betrakta det som en förlust eller som en vinst.
Jag tänker inte på dig lika ofta nu, och när jag faktiskt tänker på dig är den där välbekanta känslan borta. Den där känslan av.. jag vet inte, saknad och illamående i ett. Nu är det faktiskt mest illamående.
Nu ska jag gå. Har skrivit tillräckligt med förvirrade ord för tillfället.