I just want to find homeAllt vi gör är att bråka. Allt vi gör är att förstöra. Ibland undrar jag varför vi ens existerar. Om gud nu finns, om gud nu skapat allt, varför låter han mänskligheten fortsätta andas? Vi förstör ju bara. Vi hatar, vi skadar oss själva och alla andra, vi gör världen till en sämre plats.
Vi rubbar ordningen.Och samtidigt kan jag inte hjälpa att älska mänskligheten, för några av de absolut vackraste sakerna finner jag just här. I det mänskliga hjärtat. Kärlek, förlåtelse, värme, närhet. Och hur många gånger har inte just förlåtelsen riktats mot mig? Mot mig och mina lögner, mina sår och mina tårar? Hur många gånger har inte värmen varit bara för mig? Hur många gånger har inte närheten lindrat alla skavsår i hjärtat, och hur många gånger har avsaknaden av närhet rivit kilometerdjupa sår i mitt redan sargade hjärta? Det skrämmer mig att antalet gånger jag blivit sårad har många gånger dubblat antalet gånger då närheten varit min, då värmen funnits bara för mig.
Jag vill inte vara hon som inte klarar av världen. Jag vill inte vara hon som är svag, men vad du än sa för så länge sedan så är jag just det. Svag, liten och svag. Världen är inte min, och det som kanske inte var lögner när du sa dem blev lögner för år sedan. Lögner som jag inte kan hantera utan kärnvapenskydd, och några sådana har jag inte.
Jag har bara tunna plasthandskar.Jag är ledsen för att du inte kunde hantera mig. Jag är ledsen för nätterna du fick trösta mig, jag är ledsen för tårarna och blodet. Jag är ledsen för lögnerna och humörsvängningarna.
Je suis tellement désolé.
